jag trodde inte jag skulle fixa det
jag höll inte på att kunna hålla masken uppe.
provade en hög kjol. kändes jobbigt, även om jag kunde ha den.
magen stack fram flera mil. hade ingen lust att prova mer sen.
det kändes för hemskt. som om jag bara skulle växa där i provrummet,
flera storlekar skulle jag växa. jag skulle växa så mycket att jag inte kunde
kom ur provrummet. panik!
skyndade bara av med allting, på med kläderna och ut!
sen skulle kompisarna äta på stan. trodde jag skulle dö.
aldrig i livet att jag skulle kunna se dom äta och sen hem och äta min middag.
min enorma middag. en kompis såg paniken i mina ögon och drog
iväg mej till en annan affär. tack, tack, tack!
svar på "ärligt talat, jag vet inte":
jo, faktum är att jag vet precis vad du går igenom, för jag har det likadant (äter SEX gånger om dagen!), och i snart två år har jag låtsats att allt är bra. det är inget jag rekomenderar. faktum är att man missar mer när man låtsas att man inte är sjuk än när man är öppen med att man är det, för man låser in sig i en låtsasvärld där man är helt ensam, och det tär på psyket.
nu har jag tagit steget att prata med någon, för jag vill inte vakna en morgon om 15 år och känna att hela min ungdom försvann bort med en ätstörning som inte gav annat än smärta...
hoppas du blir frisk snart <3
(anledningen till min tidigare kommentar var för att det lät som en "hej-här-ger-jag-friskhets-råd" - blogg, men så visade det sig vara det motsatta..
