ibland blir jag bara så sur.
som nu, jag är jättesur på mina "bästa vänner"
dom förstår inte det här med anorexi.
när jag var inlagd, på en sluten bup avdelningen,
i 12 veckor var dom där en gång. dom ringde inte ens
en gång i veckan. max varannan. inte ens nu,
när jag är frisk (i deras ögon) så ringer dom mej & vill
träffas, dom har nya kompisar nu. som dom hellre träffar.
som dom typ hatade i våras, när dom inte visste om
min anorexi. tänk så fel det kan bli. endå vill jag hamna
där igen, anorexiavärlden. fylld med träning, ångest,
kalorietänk. men inte ett dugg mat. det är min drömvärld.